Elements of Journalism är intressant och behandlar intressanta frågor. Det påpekas på flera ställen att media finansieras och ägs av näringslivet och hur det kan påverka medierna, vilket är speciellt relevant i USA. Privata bloggar och sociala medier har däremot potential att vara fulltsändigt oberoende. Dock kan man ju ha reklam på sin blogg eller få bloggen länkad från ”gammelmedia” vilket kan innebära att en blogg inte är så oberoende som den verkar eller vill påskina.
Sen kan journalister ju vara till nytta även om de inte är objektiva, som fallet med avslöjandet om omfattande våldtäkter i ett amerikanskt fängelse (sid. 154). Objektivitet här vore ju en rent kvantitativ analys som man presenterade. Men Tofani gick vidare och lyckades göra något åt problemet, men man kan hävda att när hon gjorde detta slutade hon vara journalist och ägnade sig åt något annat (brottsutredning?).
Det finns också funderingar i boken kring licenssystem för journalister. Teoretiskt sett är det kanske inte en så dum idé: Givetvis får alla som vill fortfarande skriva, men utan licens får man inte kalla sig journalist. Precis som läkare. Dåliga journalister skulle kunna förlora sin licens, inte sin rätt att skriva men sin rätt att kalla sig licensierad journalist. - Frågan är väl vem som skulle bedöma vilka som är ”bra” och ”dåliga” journalister.
måndag 27 december 2010
fredag 29 oktober 2010
När blir journalistik fiktion
Jag har läst Bokhandlaren i Kabul vilken, som bekant, handlar om en bokhandlare i Afghanistans huvudstad Kabul och hans familj. Den norska journalisten Åsne Seiserstad levde hos familjen under fyra månader 2002, efter talibanernas fall i slutet av 2001.
Att Bokhandlaren i Kabul är en reportagebok tycker jag märks mer i början av boken då mycket information om Afghanistans historia, årtal etc. läggs fram. Boken blir sedan efterhand mer skönlitterär och lättläst, på gott och ont.
Författarinnan är själv inte med i handlingen, vilket ökar den skönlitterära känslan. Det gör också att man under läsningen ibland undrar över ”hur vet hon det?” ”var hon med vid det tillfället eller har hon fått det återberättat?” och ”var det verkligen så?”.
Jag tycker personligen att boken är som bäst i de delar där författarinnan med en enda mening säger väldigt mycket. En kort iakttagelse som, för mig, säger mer än historieutläggningarna och som, mycket välskrivet, inte förklaras ytterligare (skriver läsaren på näsan) utan får tala för sig själva.
Givetvis är beskrivningarna av kvinnornas levnadsvillkor och männens syn på kvinnor (och kvinnornas syn på sig själva) skrämmande för oss i väst. Möjligtvis skulle man kunna rikta kritik mot att bilden inte nyanseras och att författarinnan inte analyserar bakgrunden till denna syn. Men samtidigt tycker jag nog att man som modern läsare kan förväntas att själv ha insikt om att människor är en produkt av sin uppväxt. En Afghansk liten pojke som uppfostrades i Sverige med svenska föräldrar och svenska normer skulle givetvis inte se på kvinnor som en handelsvara eller tycka det var ok att en 40 årig man friar till en 13 årig flicka.
Åsne Seierstad beskriver det hon sett, hon gör inget anspråk på att det är likadant i alla Afghanska familjer och jag tycker inte heller (med några undantag) att hon dömer/värderar, hon beskriver. Jag som läsare tycker faktiskt inte heller egentligen illa om Sultan för hans åsikter. Jag inser/tror att han är en produkt av det samhälle han lever i. Jag tycker inte heller att författarinnan gör anspråk på att kritisera islam. Återigen, hon beskriver, och jag som läsare tycker inte heller illa om islam på grund av hennes beskrivningar.
Boken ställer en del krav på sin läsare. Och det tycker jag att en bok kan få göra.
Två andra böcker:
Förutom Bokhandlaren i Kabul har jag skummat igenom Flickan och skulden och vad ska man säga.. Jag har inte läst den ordenligt nog för att direkt kunna bedöma boken, men det är ju hemskt. Vad är det för jävla samhälle och vad är det för jävla rättssystem?
Tidigare har jag också försökt läsa El Choco. Det var när jag reste i Bolivia och skulle besöka La Paz så jag borde ju verkligen tyckt det var högintressant. ..Men jag klarade bara inte av hur dåligt skriven den var. Så den läste jag aldrig ut. Hemma igen lyssnade jag sen på en P3-dokumentär där Jonas (tror jag väl han hette..?) intervjuas och då kunde jag i och för sig förstå lite bättre sättet boken var skriven på, eftersom det verkligen var så han pratade. Men, nja, det var lite för illa skrivet för min smak. :)
Att Bokhandlaren i Kabul är en reportagebok tycker jag märks mer i början av boken då mycket information om Afghanistans historia, årtal etc. läggs fram. Boken blir sedan efterhand mer skönlitterär och lättläst, på gott och ont.
Författarinnan är själv inte med i handlingen, vilket ökar den skönlitterära känslan. Det gör också att man under läsningen ibland undrar över ”hur vet hon det?” ”var hon med vid det tillfället eller har hon fått det återberättat?” och ”var det verkligen så?”.
Jag tycker personligen att boken är som bäst i de delar där författarinnan med en enda mening säger väldigt mycket. En kort iakttagelse som, för mig, säger mer än historieutläggningarna och som, mycket välskrivet, inte förklaras ytterligare (skriver läsaren på näsan) utan får tala för sig själva.
Givetvis är beskrivningarna av kvinnornas levnadsvillkor och männens syn på kvinnor (och kvinnornas syn på sig själva) skrämmande för oss i väst. Möjligtvis skulle man kunna rikta kritik mot att bilden inte nyanseras och att författarinnan inte analyserar bakgrunden till denna syn. Men samtidigt tycker jag nog att man som modern läsare kan förväntas att själv ha insikt om att människor är en produkt av sin uppväxt. En Afghansk liten pojke som uppfostrades i Sverige med svenska föräldrar och svenska normer skulle givetvis inte se på kvinnor som en handelsvara eller tycka det var ok att en 40 årig man friar till en 13 årig flicka.
Åsne Seierstad beskriver det hon sett, hon gör inget anspråk på att det är likadant i alla Afghanska familjer och jag tycker inte heller (med några undantag) att hon dömer/värderar, hon beskriver. Jag som läsare tycker faktiskt inte heller egentligen illa om Sultan för hans åsikter. Jag inser/tror att han är en produkt av det samhälle han lever i. Jag tycker inte heller att författarinnan gör anspråk på att kritisera islam. Återigen, hon beskriver, och jag som läsare tycker inte heller illa om islam på grund av hennes beskrivningar.
Boken ställer en del krav på sin läsare. Och det tycker jag att en bok kan få göra.
Två andra böcker:
Förutom Bokhandlaren i Kabul har jag skummat igenom Flickan och skulden och vad ska man säga.. Jag har inte läst den ordenligt nog för att direkt kunna bedöma boken, men det är ju hemskt. Vad är det för jävla samhälle och vad är det för jävla rättssystem?
Tidigare har jag också försökt läsa El Choco. Det var när jag reste i Bolivia och skulle besöka La Paz så jag borde ju verkligen tyckt det var högintressant. ..Men jag klarade bara inte av hur dåligt skriven den var. Så den läste jag aldrig ut. Hemma igen lyssnade jag sen på en P3-dokumentär där Jonas (tror jag väl han hette..?) intervjuas och då kunde jag i och för sig förstå lite bättre sättet boken var skriven på, eftersom det verkligen var så han pratade. Men, nja, det var lite för illa skrivet för min smak. :)
lördag 25 september 2010
Etik i medierna
I fallet som tas upp i radioprogrammet Medierna 2009-01-31 (http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795) skulle jag gå på Sydsvenskans linje och inte publicera något som jag inte har underlag för. Både ur synvinkel ”mina personliga åsikter”, och med hänvisning till Spelregler för press, tv, radio. Jag läser själv aldrig kvällstidningar som Aftonbladet och Expressen och har möjligen förutfattade meningar om dessa medier då jag är av den generella uppfattningen att nyheter i kvällstidningar får man ta med en nypa salt. Aftonbladet och andra kvällstidningar vill skapa rubriker och sälja lösnummer. (Och få många besök på sin internetsajt som tycks vara skrämmande många människors enda källa till nyhetskonsumtion..)
I radioprogrammet säger Aftonbladet att de tycker det är viktigt att ge en sann bild, och att det vore att ge en falsk bild om man förteg uppgifter om bloggen etc. Jag tycker dock att det känns som en ursäkt. Man vill publicera för att man vet att det säljer. Aftonbladet säger också att det inte fungerar i medievärlden att vänta ut skeendet till bilden klarnar. (Hur går det ihop med att vara kritisk mot nyhetskällorna?) Och att om det sedan visar sig att det inte finns någon koppling mellan förövarnas religionsutövning och offrets sexuella läggning, då kan man förmedla det sen. ..Så alltså är det ändå okej att ge en falsk bild, ett tag? Tyvärr är ju skadan redan då redan skedd och man har kränkt den enskildas rätt i den mening att man publicerat uppgifter om privatlivet som saknar uppenbart allmänintresse.
Aftonbladet säger dessutom att de lika väl kan publicera namn och bild på människor eftersom det ändå lätt går att få reda på på nätet. ..Men skillnaden är väl att tidningen har man där framför sig. Finns där ett namn och en bild så får man ta del av det oavsett om man vill eller inte. Jag skulle tro (hoppas) att det inte är information som är nödvändig för de flesta människor och tycker generellt sett inte att det hör hemma i tidningen (i överensstämmande med vad som anges i ”Spelreglerna”). Att man kan hitta det på internet har inte med saken att göra.
I radioprogrammet säger Aftonbladet att de tycker det är viktigt att ge en sann bild, och att det vore att ge en falsk bild om man förteg uppgifter om bloggen etc. Jag tycker dock att det känns som en ursäkt. Man vill publicera för att man vet att det säljer. Aftonbladet säger också att det inte fungerar i medievärlden att vänta ut skeendet till bilden klarnar. (Hur går det ihop med att vara kritisk mot nyhetskällorna?) Och att om det sedan visar sig att det inte finns någon koppling mellan förövarnas religionsutövning och offrets sexuella läggning, då kan man förmedla det sen. ..Så alltså är det ändå okej att ge en falsk bild, ett tag? Tyvärr är ju skadan redan då redan skedd och man har kränkt den enskildas rätt i den mening att man publicerat uppgifter om privatlivet som saknar uppenbart allmänintresse.
Aftonbladet säger dessutom att de lika väl kan publicera namn och bild på människor eftersom det ändå lätt går att få reda på på nätet. ..Men skillnaden är väl att tidningen har man där framför sig. Finns där ett namn och en bild så får man ta del av det oavsett om man vill eller inte. Jag skulle tro (hoppas) att det inte är information som är nödvändig för de flesta människor och tycker generellt sett inte att det hör hemma i tidningen (i överensstämmande med vad som anges i ”Spelreglerna”). Att man kan hitta det på internet har inte med saken att göra.
fredag 17 september 2010
Nyhetsvärdering
Göteborgs Posten (GP) har sedan en tid tillbaka haft ett antal reportage och artiklar om romernas situation i såväl Frankrike som Rumänien. Tisdag 14/9 följer man upp med ett reportage från Ungern där det högerextrema och "romfientliga" partiet Jobbik i lokalvalen om tre veckor kan få majoritet i ungerska städer med många romer. I reportaget intervjuar man Jobbiks talesperson för minoritetsfrågor och mänskliga rättigheter som bland annat anser att "statens välfärdssystem ger dem (romerna) så mycket att de inte behöver arbeta".
Jag vet inte om andra nyhtermedier har haft lika mycket rapprotering kring romernas situation som Göteborgs Posten, men klart är att GP har fokuserat mycket kring en fråga som egentligen ligger ganska långt bort från den genomsnittlige svenskens egna livssituation.
Att just GP ändå tar upp romerna tror jag kan bero på att dessa människor är något som den vanliga Göteborgaren blir påmind om nästen varje gång de rör sig i centrala Göteborg, tanterna i sina hucklen och kjolar som sitter eller knäböjer med små plastkoppar framför sig i hopp om att få en peng, männen som spelar dragspel, barnen som ibland syns i periferin.. De finns där i vårt "tid och rum". Och jag tror det är fler än jag som blir berörda och får oss själva att må lite bättre då och då genom att skänka en slant.. Medan vi undrar om det är rätt sak att göra, varifrån dessa människor kommer, varför de är här? Och GP har uppfattat det allmänna.. "intresset". Det händer nu och det händer i vår omgivning. Jag tror inte att en mindre tidning, utgiven i en mindre stad där romer inte är en del av gatubilden skulle valt (eller för övrigt kanske haft resurser) att fokusera på dessa människor.
Givetvis ökar också nyhetsvärdet genom den "dramatiska situationen" och "konfrontationen" i Frankrike. Och vilken läsare blir inte berörd av den romska 10-åriga flickan som väntar på familjens utvisning från Frankrike, som aldrig gått i skolan och som på frågan om vad hon drömmer om när hon blir stor, svarar "- Jag vill bli städerska.."
I fråga om artikeln från Ungern anar jag också att GPs val att göra ett större reportage om något som egentligen ligger långt borta från den svenska vardagen, handlar om det svenska valet. Artikeln beskriver bland annat hur Jobbik vid sina framträdande möts av motdemonstranter och det ligger inte särskilt långt bort för läsaren att dra paralleller till Sverige Demokraterna.. Vill GP påverka sina läsare? Det lämnar jag osagt.
Och har GP från början valt "ämnet" romerna för att det antas intressera publiken, eller för att pubiken borde vara intresserad av det? Jag vet inte, men åtminstone mitt intresse för romernas situation har ökat tack vare GPs rapportering.
Så, för att fortsätta på Göteborgstemat väljer jag en annan nyhet från tisdagens tidning, som jag nog kan garantera inte var särskilt stor i övriga landet. Rubriken är; "Olycksrisker byggs bort med barriär - Torslandavägen blir säkrare under ombyggnaden". Det är alltså en väg i Göteborg som byggs om - som det varit mycket diskussioner kring, och där man nu bygger en mittbarriär i betong för att minska risken för olyckor. Det har dock inte skett några olyckor sedan ombyggnationen började, så det är inte det som är nyhetsvärdet i artikeln. Utan det handlar helt enkelt om att människor "är oroliga för mötande bilar, särskilt tunga lastbilar som kommer i hög fart".
Detta är en väldigt lokal nyhet. Men det berör förmodigen ändå många av GPs läsare. Torslanda är ett stort område och mycket möjligt är att GP har många prenumenranter där. Det ligger alltså många läsare nära i tid, rum och livssituation. Artikeln är således publicerad därför att den antas intressera publiken. (Även om den inte intresserar mig, som inte har bil och inte färdas på Torslandavägen, särskilt mycket. Men jag kan ju alltid läsa lite mer om romerna istället.. :)
Jag vet inte om andra nyhtermedier har haft lika mycket rapprotering kring romernas situation som Göteborgs Posten, men klart är att GP har fokuserat mycket kring en fråga som egentligen ligger ganska långt bort från den genomsnittlige svenskens egna livssituation.
Att just GP ändå tar upp romerna tror jag kan bero på att dessa människor är något som den vanliga Göteborgaren blir påmind om nästen varje gång de rör sig i centrala Göteborg, tanterna i sina hucklen och kjolar som sitter eller knäböjer med små plastkoppar framför sig i hopp om att få en peng, männen som spelar dragspel, barnen som ibland syns i periferin.. De finns där i vårt "tid och rum". Och jag tror det är fler än jag som blir berörda och får oss själva att må lite bättre då och då genom att skänka en slant.. Medan vi undrar om det är rätt sak att göra, varifrån dessa människor kommer, varför de är här? Och GP har uppfattat det allmänna.. "intresset". Det händer nu och det händer i vår omgivning. Jag tror inte att en mindre tidning, utgiven i en mindre stad där romer inte är en del av gatubilden skulle valt (eller för övrigt kanske haft resurser) att fokusera på dessa människor.
Givetvis ökar också nyhetsvärdet genom den "dramatiska situationen" och "konfrontationen" i Frankrike. Och vilken läsare blir inte berörd av den romska 10-åriga flickan som väntar på familjens utvisning från Frankrike, som aldrig gått i skolan och som på frågan om vad hon drömmer om när hon blir stor, svarar "- Jag vill bli städerska.."
I fråga om artikeln från Ungern anar jag också att GPs val att göra ett större reportage om något som egentligen ligger långt borta från den svenska vardagen, handlar om det svenska valet. Artikeln beskriver bland annat hur Jobbik vid sina framträdande möts av motdemonstranter och det ligger inte särskilt långt bort för läsaren att dra paralleller till Sverige Demokraterna.. Vill GP påverka sina läsare? Det lämnar jag osagt.
Och har GP från början valt "ämnet" romerna för att det antas intressera publiken, eller för att pubiken borde vara intresserad av det? Jag vet inte, men åtminstone mitt intresse för romernas situation har ökat tack vare GPs rapportering.
Så, för att fortsätta på Göteborgstemat väljer jag en annan nyhet från tisdagens tidning, som jag nog kan garantera inte var särskilt stor i övriga landet. Rubriken är; "Olycksrisker byggs bort med barriär - Torslandavägen blir säkrare under ombyggnaden". Det är alltså en väg i Göteborg som byggs om - som det varit mycket diskussioner kring, och där man nu bygger en mittbarriär i betong för att minska risken för olyckor. Det har dock inte skett några olyckor sedan ombyggnationen började, så det är inte det som är nyhetsvärdet i artikeln. Utan det handlar helt enkelt om att människor "är oroliga för mötande bilar, särskilt tunga lastbilar som kommer i hög fart".
Detta är en väldigt lokal nyhet. Men det berör förmodigen ändå många av GPs läsare. Torslanda är ett stort område och mycket möjligt är att GP har många prenumenranter där. Det ligger alltså många läsare nära i tid, rum och livssituation. Artikeln är således publicerad därför att den antas intressera publiken. (Även om den inte intresserar mig, som inte har bil och inte färdas på Torslandavägen, särskilt mycket. Men jag kan ju alltid läsa lite mer om romerna istället.. :)
torsdag 2 september 2010
Välkommen
till Emilias blogg. Denna blogg har skapats som en del i distanskursen Journalistik 15 hp på Karlstad universitet, som jag kommer läsa under höstterminen 2010.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)