Jag har läst Bokhandlaren i Kabul vilken, som bekant, handlar om en bokhandlare i Afghanistans huvudstad Kabul och hans familj. Den norska journalisten Åsne Seiserstad levde hos familjen under fyra månader 2002, efter talibanernas fall i slutet av 2001.
Att Bokhandlaren i Kabul är en reportagebok tycker jag märks mer i början av boken då mycket information om Afghanistans historia, årtal etc. läggs fram. Boken blir sedan efterhand mer skönlitterär och lättläst, på gott och ont.
Författarinnan är själv inte med i handlingen, vilket ökar den skönlitterära känslan. Det gör också att man under läsningen ibland undrar över ”hur vet hon det?” ”var hon med vid det tillfället eller har hon fått det återberättat?” och ”var det verkligen så?”.
Jag tycker personligen att boken är som bäst i de delar där författarinnan med en enda mening säger väldigt mycket. En kort iakttagelse som, för mig, säger mer än historieutläggningarna och som, mycket välskrivet, inte förklaras ytterligare (skriver läsaren på näsan) utan får tala för sig själva.
Givetvis är beskrivningarna av kvinnornas levnadsvillkor och männens syn på kvinnor (och kvinnornas syn på sig själva) skrämmande för oss i väst. Möjligtvis skulle man kunna rikta kritik mot att bilden inte nyanseras och att författarinnan inte analyserar bakgrunden till denna syn. Men samtidigt tycker jag nog att man som modern läsare kan förväntas att själv ha insikt om att människor är en produkt av sin uppväxt. En Afghansk liten pojke som uppfostrades i Sverige med svenska föräldrar och svenska normer skulle givetvis inte se på kvinnor som en handelsvara eller tycka det var ok att en 40 årig man friar till en 13 årig flicka.
Åsne Seierstad beskriver det hon sett, hon gör inget anspråk på att det är likadant i alla Afghanska familjer och jag tycker inte heller (med några undantag) att hon dömer/värderar, hon beskriver. Jag som läsare tycker faktiskt inte heller egentligen illa om Sultan för hans åsikter. Jag inser/tror att han är en produkt av det samhälle han lever i. Jag tycker inte heller att författarinnan gör anspråk på att kritisera islam. Återigen, hon beskriver, och jag som läsare tycker inte heller illa om islam på grund av hennes beskrivningar.
Boken ställer en del krav på sin läsare. Och det tycker jag att en bok kan få göra.
Två andra böcker:
Förutom Bokhandlaren i Kabul har jag skummat igenom Flickan och skulden och vad ska man säga.. Jag har inte läst den ordenligt nog för att direkt kunna bedöma boken, men det är ju hemskt. Vad är det för jävla samhälle och vad är det för jävla rättssystem?
Tidigare har jag också försökt läsa El Choco. Det var när jag reste i Bolivia och skulle besöka La Paz så jag borde ju verkligen tyckt det var högintressant. ..Men jag klarade bara inte av hur dåligt skriven den var. Så den läste jag aldrig ut. Hemma igen lyssnade jag sen på en P3-dokumentär där Jonas (tror jag väl han hette..?) intervjuas och då kunde jag i och för sig förstå lite bättre sättet boken var skriven på, eftersom det verkligen var så han pratade. Men, nja, det var lite för illa skrivet för min smak. :)
Hej! Bokhandlaren från Kabul verkar intressant, måste läsa den när tid ges.. Än mer intressant är att du ratade en bok som jag slukade hel, "El choco" :) Jag uppskattade det enkla och raka språket och tyckte att det verkade återspegla Jonas och hans liv väl. Kanske var jag lite partisk eftersom jag tycker Lutteman är en skicklig journalist. Smaken är som baken, klyschigt men sant :) Mvh Helena Bengtsson
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaJag har också läst bokhandlaren i Kabul, en bok som verkligen satte sina spår i mig. Åsne Seierstad blev ju stämd av en av kvinnorna i familjen, tror att hon fick 120 000 i skadestånd. Jag har för mig att författaren har med något i slutet av boken om hur hon samlat fakta, och hur hon förhåller sig till sina källor. Det är bra, eftersom att källkritik ju är ett stort problem med new journalism. Jag tycker att Seierstad generellt är förtroendeingivande när hon skriver så pass fritt efter källorna, men i just den här boken tycker blir jag lite tveksam. Kanske är det för att jag inte vill tro att det är så, men samtidigt så har jag fått liknande intryck från en dokumentärfilm som heter "Fyra fruar och en man" av Nahid Persson. Kanske är det också för att den skönlitterära skildringen tar överhanden, i andra böcker jag läst av henne har det snarare funnits en betoning på det journalistiska.
Och jag håller helt med dig om "El choco". Jag har försökt två gånger men lagt ifrån mig boken igen.
Helena Lagerholm
Jag har inte läst bokhandlaren i Kabul men följde med debatten när den gavs ut och hur bokhandlaren förnekade delar av boken. Jag utgår ifrån att Seiserstad inte varit ärlig i sitt uppsåt mot denna bokhandlare. Behöver man vara det som journalist? Är det ok att ljuga om anledningen för att sedan hävda att man skriver om sanningen?
SvaraRaderaJag gillar din text, lättläst och intressant. Jag blir nyfiken att läsa boken och jag gillar meningen "att boken ställer krav på sin läsare", de gör ju att jag måste läsa boken ;)